Celina: Fjortonde gången jag flyttar

En öppnad flyttkartong. Händer plockar upp tallrikar.

Vad gör en lägenhet till ett hem? För Celina sitter alla känslor kvar i väggarna, vilket ibland gör det oerhört svårt att lämna – men ibland bara fantastiskt skönt att kunna stänga dörren och gå vidare. Vidare till nästa lägenhet och nästa känsla.

Om två veckor är det dags för mig och min kille att flytta in i en ny lägenhet. Det är en tvårummare på 58 kvadrat med ojämna golv och köksluckor av ekfaner. Det här är andra gången vi flyttar ihop. Nu efter tre år tillsammans känns det mer på riktigt än vad det gjorde första gången. Våra tidigare 30 kvadrat gjorde oss mer stridslystna än kärleksfulla. Förhoppningsvis hjälper ytterligare 28 kvadrat och ett riktigt sovrum till med att bevara husfriden.

Det här blir fjortonde gången jag flyttar. Jag började flytta hemifrån när jag var tre år. Packade min väska med nallar och flyttade till farmor. Lämnade en lapp till mina föräldrar där den stod ”Hej då dumma mamma! Nu flyttar jag. Hälsa pappa!”

Första gången jag flyttade hemifrån på riktigt var jag 15 år. Jag hade just börjat gymnasiet i Uddevalla. Frisörlinjen. Hade bestämt mig redan i tolvårsåldern för att lämna min hemort så fort jag kunde. Ingen lapp den här gången.

Vår fristad och borg

Vi var tre pubertala tonårstjejer och en kattunge som skulle dela på en 1,5-rummare med kabinettkök. Våra närmaste grannar hatade oss. De klagade på för hög musik varje helg och även en del vardagkvällar. Golvet täcktes snabbt av ett centimetertjockt lager grus som klibbat fast i utspilld öl och dåligt upptorkade spyor. Våra gäster slutade tidigt att ta av sig skorna.

Vi hängde i vår inrökta nedsuttna skinnsoffa. Lyssnade på Blink 182 och Håkan Hellström. Soffan fick ofta agera extrasäng åt någon som inte orkade ta sig hem. Reglerna till ölspelet satt upphäftade som en tavla på väggen ovanför det nedaskade vardagsrumsbordet. Min ena sambo Madde, vars mamma stod för kontraktet, snattade ost på Ica och lade hellre sina matpengar på smink och märkeskläder. Lägenheten blev vår fristad och borg mot de vuxnas granskande ögon.

Ett hål i väggen

Några år efter skolan jobbade jag en säsong som servitris i Sälen. Delade en garagelägenhet med två arbetskompisar. Mitt rum var ett meterhögt hål i väggen där en tältsäng stod inskjuten. När det var läggdags fick jag krypa in och dra ett draperi för öppningen. Det funkade bra i fyra månader.

De flesta minnen jag har är förknippat med just vilken lägenhet jag bodde i just då. Alla känslor sitter kvar i väggarna. Vänskapsband som knutits, kärleksrelationer som spruckit. Tårar som gråtits, och längtan som längtats. Några lägenheter har varit svåra att lämna. Andra har jag bara velat stänga dörren om och aldrig återvända till.

Nu är jag snart 25 år och börjar bli less på att packa ner och upp mitt liv ur flyttkartonger. Jag hoppas att väggarna i vår tvårummare pallar med en del gnäll, tjafs, och en jävla massa kärlek. Det är på tiden för mig att hitta hem.

/Celina

Senast granskad 16 november 2016